Min första skogkatt hette Emil (Ch & Pr S*Lothloriens Celebros). Svartsilvertabby hankatt. Han var en stadig bit på drygt 8kg (detta trots ihärdigt bantande och motionerande i unga år). Han var uppe i en matchvikt på över 9 kg(!) när han var innekatt, och alldeles för tjock om magen.De sista 5 åren fick Emil gå ut när han ville, för jag flyttade till landet. Vi bor på en häst-gård och Emil tog sin nya uppgift som stall-katt på största allvar. Han hängde efter som en skugga överallt och ville gärna vara med där saker hände. Han visade sig även vara en skaplig rått-jägare. Han var väldigt fin i typen och gick bra på alla utställningar vi var med på. Han tog nästan raka cert och ex1 (förutom ett förargligt ex 2) från ungdjur och upp till premier. Han hade ett cert kvar till Int Premier (i Norge) när jag slutade ställa ut honom. Även  hans dotter Emilia bodde hos oss i många år. Jag köpte tillbaka en hona från en kull som han hade i Furuvik.

Min vackra Emil en höstdag, man ser knappast ens att han är "en-ögd"...

Emil största passion här i livet (förutom god mat förstås) var att få snutta på någon människas öronsnibb! (?) Han blev som besatt och sög sig fast hårt, hårt på öronsnibben, och med sina framben kopplade han ett bestämt tag kring utvald människas hals.

Emil var en väldigt barnvänlig och tillgiven katt. Han åkte gärna med i barnvagnen när vi skulle på promenad, så länge det finns hjärterum... verkade han tycka.

Nedan: Bilder på Emil under sol-parasollet sommaren 2002, och på "lekmattan" vintern 2002/2003

År 2000 miste Emil sitt ena öga då han blev anfallen av en vildkatt hemma på vår trapp. Stackars Emil var för snäll för att slåss och kunde inte springa så snabbt, så han "fick stryk" av elaka strykarkatter ibland... Efter en månads in och ut åkande på Strömsholm, så opererades hans öga bort, men han klarade sig lika bra ändå konstigt nog, och var en duktig rått-jägare hela sitt 12 åriga liv. Han dog tyvärr i november 2005, den värsta dagen hittills i mitt liv...

Han hade diagnosen kronisk serös rinit (förkylning) de sista två åren, men mådde bra när han fick antibiotika vid behov, men till sist gick det inte längre... Han verkligen avskydde att få sin medicin, och flydde så fort han såg oss leta efter honom, i slutet av varje omgång antibiotika så mer eller mindre bosatte han sig hos grannarna... Inte roligt när ens älskling flyr från en.. Sista omgångarna, innan vi beslutade att han skulle få somna in, så gick det bara ungefär en månad mellan kurerna.. Och det är inget värdigt liv för en stolt katt som Emil. Troligen blev de upprepade infektionerna i nosen en följd av han mist sitt öga (tårkanalerna)

Jag saknar honom fortfarande väldigt mycket, det var verkligen en speciell katt att få ha i sin närhet... Ibland kan jag nästan känna hans närhet fortfarande, som att man ser honom skymta förbi i ögonvrån.

Det finns massor med roliga händelser att minnas honom med. Jag kan ärligt säga att: En katt som Emil får man bara en gång under sin livstid, även om jag älskar alla mina katter, så kommer han alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.